Varför är jag så rädd?

Vad säger man till en kvinna som varit med en i hela ens liv?
Hur säger man tack för alla kramar och skratt man fått?
Hur säger man till en kvinna att hon har varit den bästa mormor?
Vad ska man våga fråga, när tiden börjar rinna ifrån?
Varför är jag så feg?

Är det något typiskt skandinaviskt att inte prata om våra känslor? Vi frågar sällan de viktiga frågorna eller berättar för varandra alltför sällan hur betydelsefulla vi är för varandra. Att när vi väl står inför tillfället, nu eller aldrig, så fegar vi ut. Det blir en dogmatisering runt att prata om det. Frågan; - Vad har gjort dig lycklig i ditt liv?
Eller: - Vad har gjort dig olycklig?
Ångrar du på något? Vad var helt riktigt? Vad ska jag ta med mig i mitt liv? Har jag gjort dig stolt? De frågorna sitter mycket långt inne. Varför det? Jag anser själv och mina vänner håller nog med mig när jag påstår att jag är en mycket emotionell kille och har god kontakt med mina känslor. Kan det vara så att det är ett hinder? Emotionerna blir för stora?

När min farmor gick bort vågade jag först inte ringa. Tanken på att prata med henne från en sjukhus säng och höra henne berätta hur hon mådde, blev för stark för att våga ringa.
När jag väl tog modet till mig var hon i koma. Sen dog hon. Det kommer jag alltid att ångra, att jag inte lyfte luren och visade att jag tänkte på henne dagligen och att jag älskade henne.
När farfars tur kom fick jag ett jobb erbjudande över jul och nyttår på Operan i Oslo, som jag vid det tillfället inte kunde tacka nej till. Jag skulle juh bli dansare. Det ångrar jag idag. Han dog någon vecka efter nyttår.

Nu är det mormor. Jag svor på att inte göra något jag skulle ångra på. Jag ringde henne så fort jag hade ett nummer och nå henne på. Hon var klar i huvudet så det var inte så skrämmande att prata med henne. Jag hade tidigare köpt flyg biljett hem till Sundsvall för att det var meningen att hon skulle firas på sin 70 års dag. Det blev en stilla och vemodig kväll på torpet. Klockan var närmare 19.30 när vi kom dit. Jag, Mia, Erika, morfar och mormor. Mormor var trött och ansträngde sig nog för att hålla sig uppe den ena timmen vi hade henne vid bordet. Ibland fick jag se ett leende, trots sin huvudverk.
Ibland kan jag avundas personer som min ena syster. Hon kan småprata om allt till vilken tid som helst. Väder å vind, eller vad hon läst i tidningen. Lusten för att säga att jag skiter fullständigt vad det är för rea nu eller hur halt det är ute. Jag är här för att prata med min mormor om det som intressera mig om hennes liv. Jag vill bara ställa det STORA frågorna.
I rädslan av att inte kunna det vid ett senare tillfälle. Jag vill veta vad hon tänker på, hur hon mår osv. Men är för feg för att fråga. Jag vill heller inte skrämma henne med tanken på att jag förväntar att hon ska dö.
Varje dag som jag hade möjlighet att hälsa på henne, var jag där. I viljan på att muntra upp henne och ta vara på den tid jag har. Rädslan över att hon skulle glömma mig var stor. Om jag är det alla dagar så kanske hon kommer ihåg ett tillfälle.

Så många frågor, så mycket rädsla. Är det rädd jag ska vara? För vad? För vem?

Just nu kan jag bara hoppas och be om all hjälp som är möjlig till att få tillbaka den mysiga och glada mormor jag alltid haft. Hon har inte tid att lämna oss nu. Jag har ett barnbarnsbarn att presentera till henne innom en snart framtid.
Love Ditt Barnbarn