Mormor Ulla

Då har dagen kommit.
Våren står i blom efter vinterns kalla hand.
Man kan känna att jorden andas igen. Liv skapas.

Mitt i allt det här så är det också liv som går tapt. Ett av det liv är min mormor.

Det började i mars. Små bitar av minnet gick förlorat. Det blev värre. Kanske var det stroke? Vi visste inte. Hennes 70 års dag blev som sagt en blek trøst och gula tulipaner, men en varm kram.

Det var en tumör mellan hjärnhalvorna som inte gick att operera bort. Det kom som en hemsk överraskning för oss alla. Hon som var så frisk.

Med hjälp av mediciner och starkt kämpande från mormor "vann" hon över tumören.
Hon började kunna stå och nästan gå igen.
- Det här kommer att gå vägen.
Var det vi sa. Nu kan vi börja se frammåt och tänka på hur vi ska anpassa oss efter det handikapp som blir följderna. Men hon överlever det är det viktiga.

Hon fick komma hem några dagar. Till ett hus, en gård, en skog hon kände väl till. Hem till sitt torp och björkhage.

Problemet var att det varade inte länge. Hon hade fått en lunginflammation, varför hon fick åka hem vet jag inte. Men det förde till proppar i lungorna.

Första natten, sjuksköterskerna trodde inte hon skulle klara sig. Men det gjorde hon, fast det var hela tiden kritiskt. Kanske hon inte vann över tumören iallafall.
Dagen efter var hon något bättre, fick hjälp att andas med mask. Tillstånd fortfarande kritiskt.
Det ingen visste, det kanske bara hon visste var att det var sista gången hon såg en soluppgång.
Med natten som föll över oss alla för mörkret över mormor.

Jag ska hedre ditt minne väl, jag ska ta hand om morfar. Du är saknad av många.
Vi älskar dig Ulla.