Måndag 20 Juli

Mont Garnet till Kuranda.

Enkla mackor och sånt man kan köpa på en bensinstation blev frukosten. Helt ok. Vi behöver inte någon fet frukost för att klara färden. Vi cyklar inte mer!

Vägen känns lång. Det är som att åka i skandinavien. Träd, träd. Det ser likadant ut mil efter mil.
Det var och är fortfarande lite exotiskt, med den röda sanden mot de gröna trödtopparna.Men. Man börjar också bli lite less på att se samma landskap. Det kommer inte något vatten som bryter, eller djur som visar sig och gräset är hela tiden gult var torkan.

Men vi tog oss fram utan att bli åksjuk.
Där blev vi hälsad välkommen av en kokaburra. Det är en fin och söt fågel. Den har också ett mycket tydligt läte. Eller sång eller vad jag ska kalla det förr. Låter mer som en apa som skrattar.

Uppe vid informationen för vi veta att de guidade turen till lavatuberna var fullbokade. Vi hade ingen aning om att man måste boka sånna turer. Nåja, det finns annat att göra i den heta solen. Det fanns "walks" att gå på. Vi tog sikte mot Atkinsons Look out. En utsikt. Vi tog av oss t-skjortorna. Det kan juh vara att man får färg iallafall, det är inte fel. Utom Kjetil, han vill inte bli brun. Tror det är för att han är ganska brun och att folk vill tro att han är från Pakistan eller något. Det har tydligen hänt förr.

Atkinsons Lookout. Vad är det man ska se på? Jo man kan se lite ut över och skog og så, men det är fortfarande träd ivägen för att se. Sen så är vi inte så högt uppe heller. Vi delade platsen med 3 tyskar, och tog lite bilder. Gick tillbaka och åt lunch.
Tor Even och jag tog buffe. Det var inte mycket att skryta över. Lite frukräster, en pasta, lite olika köttskivor, mer som jag inte kommer ihåg.
Jag frågade en av personalen där om de kunde ge oss ett namn på en spindel vi såg på vägen. Den var inte stor, men illgrön med ett gult mönster på ryggen. Hon kunde inte ge oss direkta namnet men den tillhörde typen '"Garden spider" och kunde bli nästan lika stor som kaffe fatet. Men den var inte giftig. Det är juh alltid något. Hur som helst så vill jag inte möta en fullt stor sånn spindel i min trädgård. Då är jag hellre utan trädgård och lägger grus eller asfalt. Kanske en drive inn barbeque?

Så då var våra 300km för att se lavatuberna helt bortkastade nästan. Måste nog hålla mig till min syn när fiskar. " Det är inte viktig att få fisk när man fiskar, utan att fiska."
Fast i det tillfället är det nästan jobbigt ATT få fisk. Då måste du byta ut masken, igen. Det är ofta nog som det är. Sen ska du helst se till att du inte skadar fisken när du tar ut kroken, eller så måste du knäcka nacken på den. Till vilken nytta? Jag äter den juh inte. Kul att se att man fått något såklart, men med trevligt sällskap så gör det ingenting.

På väg tillbaka tänker vi att vi KAN stanna i Mareeba igen. Ingen av oss gillar platsen, men det var ok avstånd till Kuranda.
Vi frågade om det var någon plats på en 4 stjärnigt hotell som vi inte fick rum på sist. Det var fortfarande fullt. Då beslöt vi att äta på en restaurang vid namn Antz och sen ta bilen till Kuranda. Det var inte så långt kvar.

Nu vet vi varför restaurangen hette Antz. Det var myror som gick på bordet där vi skulle äta. Vi bytte bord och det blev bättre.

Vägen mellan Mareeba och Kuranda har inga vägljus. Men massor av skyltar och reflexer till höger och vänster.

I Kuranda hittade vi först ingen plats att bo. Men så hittade vi ett billigt back packer "motell".
Det var ett stort hus med massor av rum. 19 dollar (100NOK) per person. Personen som checkade in oss jobbade igentligen inte där. Han var också gäst, men de som äger platsen är bortrest. Skummt. Träet som huset var byggt av har börjat ruttna. Allt är fuktigt från regnskogen som är runt oss här. Skitigt och spindelväv överallt. Kanske det en gång har varit en gammal skola, rummen ser så ut.
Vårat rum hade 3 våningssängar. Vi bäddade våra sängar själva. Toan var en sånn camping toa. 3 vid sidan av varandra. Jag skulle gå in i den första men såg att det var ett spindelväv vågrätt över ingången. Då tog jag den 3dje och sista. Ingen spindel just där, men det var spår av dem. Skitigt med.
När jag väl lyckats placera mig ser jag ett grönt huvud se över kanten. Det var en stor gräshoppa. Inte farlig, men kan han komma hit kanske han drar med sig annat.
Jag var så glad när jag gick därifrån, men jag visste att jag måste säkert minst en gång till in dit innan kvällen var över.

Vi tog med oss kortspelet ner till "allmän rummet". Laddade batterier till telefoner och sånt. Vi satt vid entreen och sidan av gemensama"köket".
Jag hade bara hunnit vaska korten en gång så säker Kjetil: " Se på det där!".
Ut ur köket uppe i taket kom en stooor spindel och gick. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bytte sida av bordet då Kjetil gjorde allt han kunde för att få en bra bild på den. Sen försvann den upp i en spricka i taket. Vart tar den vägen nu? Inte upp till vårat rum som ligger där? Hm.

Vi tog oss igenom alla spel, jag satt med benen upp från golvet och undan från bordet hela tiden. Satte med dem på bänken eller satt på knä.
En sista tur på toa.
Nu var det fler små spindlar där och jag kände hur paniken började stiga. Det finns juh bara den här toan. Gecko ödlor i taket. Det säger juh att det finns spindlar för dem att äta där. Jag gick in i ett "bås" till toa och hörde en smäll. Pang! " Nå er den en edderkopp mindre Robin" säger Tor Even. Då tappade jag kontrollen. Jag kände hur rädslan lixom galopperade iväg och att nu var stunden kommen. Löjligt. Men så var det. Jag trodde inte att jag var så rädd för kryp och spindlar. Jag kan ha små som går på mig, men när jag stängs in med dem så bryter jag ihop. När jag inte har något alternativ. Tor Even fick hämta mig ur båset där jag bara kunde göra en sak. Grina. Som en 7 årig tjej. Jag fick borstat tänderna och gick upp till rummet. 20 sekunde efter att jag gått in i rummet ser jag en ny stor spindel. Inte lika stor som sist, men för stor för att jag hålla mig balanserad. Står mitt i rummet, med armarna tätt intill kroppen och tårna inn mot varandra. Tor Even och Kjetil provade att mosa den, men det var lite för högt upp och för snabb.
Jag sov i bilen.

Det började att regna, och det var nog det som fick mig att somna.