Jag deltog i Oslo halvmarton!
Tidigt i våras kom min chef på en utmärkt idé. Få lönsavdelning att springa Oslo Halvmaraton. 21kilomter.
Kul tänkte jag. - Gärna, kan IKEA sponsra?
Nu blev det inte så denna gång. Det var synd, för då hade jag kunnat måla ansiktet med gul/blåa färger och IKEA logga på pannan. Då hade ingen känt mig igen medan jag sliter mig fram genom Oslos gater:).
Men så blev det inte.
Efter å ha hjälpt min chef att övertala fler att ställa upp och faktiskt anmält sig, så kunde jag juh inte själv dra mig ur. Det brukar inte vara populärt. Samtidigt så såg jag juh utmaningen i det.
Så under våren och sommaren började jag jogga. Det var tungt i början när man var ovan, men det blev stadigt bättre. Ca en månad innan sprang jag 16km. Det tog ca 90min.
Det roligaste med processen var nog att man kunde se på både vikten och kroppen att det av resultater:). Jippi! Det var en god stund sedan jag vägde under 70 kilo.
Jag berättade inte för så många av mina vänner att jag skulle springa, för jag ville inte att någon skulle stå på sidan och heja mig fram. Det hade varit pinsamt.
En vecka innan loppen blir jag dårlig. Hemma från jobbet i 2 dagar. Jag blev lite orolig för att jag kanske inte skulle vara frisk för att klara loppet.
Så har söndagen kommit. Fredrik Backlund hälsar på med sin pojkvän Daniel. Jag tar mig en titt på vart jag ska hämta ut min startnr. Då får jag veta att det ska hämtas ut senast kl.12.00. Då var klockan redan 11.30 och jag var kvar hemma, med frukosten nyligen äten. Tar jag 11.45 bussen är jag framme tidigst 12.30. Det såg inte bra ut.
När jag väl hittade platsen uppe på fästningen var klockan 13.00. Jag hade starttid 14.00, men jag fick mitt startnr och fick lov att springa i maratonet med mina kolleger. Vi springer i olika grupper, men det spelar ingen roll. Jag springer med min ipod med en spellista som passar för det springandet som väntas ska ta runt 2 timmar, så det känns ändå som man springer "ensam".
Start och mål var på baksidan av fästning.
Den tyngsta biten var nog avståndet 4-8km. Sen 11-18km. När det bara var 3 km kvar fick man tillbaka lite energi. Jo, man kände gott hur lårmusklerna började ble stela och det gjorde ont under fötterna. Helst hade man lust och stanna å gå. Varmt i solen var det oxå. Men jag kämpade på. För kung och fosterland. Nejdå, kanske inte det men jag tänkte mycket på Tor Even, och ibland på min familj och vänner. Jag kände ett behov av att Tor Even skulle bli stolt över mig som fullförte loppen, så jag kunde liksom inte ge upp. När det var 3 km kvar kom det mer krafter. Jag kunde öka farten litegrann. Vågade inte ta i mer, eftersom jag planerade att sprinta på slutet. Tor Even hade nämnt att han skulle stå vid mållinjen.
1km kvar då var det absolut dags att öka farten. Snart uppe vid fästningen igen. Jag ökade sakta men säkert farten och när jag kommit in på fästningsområdet började spurten. Det var överraskande "lätt".
Det var mest en befrielse från den tröga joggande som jag haft en god stund nu. Att få släppa på ventilen och gasa är en befrielse.
När jag kunde se mållinjen, så var det kanske runt 100meter. Då var det sista växeln, full guffe:). Jag flög förbi varje snubbe som var framför mig. Det var nästan som man lättade från marken, märkligt:).
"Titta så duktig jag är Tor Even" tänkte jag när jag spurtade in och över mållinjen. 2 timmar 6 minuter och 27 sekunde tog det.
Så skjönt det var att det var över. Musklerna blev stela ganska fort. Det var omöjligt att gå normal. Jag såg mig omkring. Ingen Tor Even. Ingen Fredrik och Daniel heller. Ingen.
Nåja dem var säkert här en plats. Jag går bort och hämtar min ryggsäck som ligger ganska osäkert på en plats där alla kunde lägga sina väskor. Där jag har mobilen och kan ringa dem. Har lust och pussa på Tor Even. Kanske han har skaffat mig ett litet pris:) Han har förmågan att överraska mig när jag som mist anar det.
Jag ringde. Inget svar. Men så ringer han tillbaka. Jag var ganska trött i huvudet, men det jag förstod av samtalen var att han inte var på målområdet och att han inte sett mig springa förbi där han stod, men att vi skulle mötas vid rådhuset. Det en liten besvikelse. Fredrik hade heller inte sett mig. Helt plötsligt blev det viktig att någon såg mig, tidigare ville jag vara anonym. Vad har ändrats?
Jag ringer min mor, hon hade skrivit upp i kalendern att jag skulle springa idag. Hon vill nog veta hur det gick. Inget svar. Jag ringer både hem och på mobilen. Inget svar. Nåja hon ringer väl upp.
Jag ringer min lillasyster och berättar. Skryter att nu har jag genomfört maratonet. Jag ringer min far, han som är upptagen av att följa med på sport måste väl vänta på ett svar.
- Hej pappa, nu har jag sprungit färdig.
-Du har gjort vad?
- Maraton pappa.
Jag märke på samtalen att han inte visste att jag skulle springa idag. När jag för en gångs skull gör något sportigt som ligger i hans intresse har han inte fått det med sig. Det var ett antiklimax. Jag var nog ganska känslosam just då, jag var ganska trött och då ska det inte mycket till för att jag blir sur, arg eller ledsen. Men varför blir man inte lika lätt glad?:)
Tor Even hade inga bilder på mig när jag sprang, heller inget pris. Nåja, :). Jag hade bara pressat mig igenom 21km för att han skulle kunna vara lite stolt över mig. Mamma ringde inte.
De 2 nästa dagarna var inte så snälla. Svårt att gå i trappor eller bara i en backe. Mest utförsbacke. Rumpan och utsidan av låren var värst. En kollega sa till mig. - Det ser ut som du haft en alltför spännande natt eller blivit våldtagen.
Jag fick en mail från någon som jobbade som fotograf den dagen. 3 bilder fick han på mig. De andra fick 5, men det var nog för att jag sprintade att han inte fick chans på fler bilder.Bilderna måste jag spara till framtiden. Om jag väljer att inte springa maraton igen, så har jag bevis på ett lopp iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar