Hej pungrottor! :)
På grund av de sista dagarnas smärtor
har SM fått en extra tid hos läkaren så han kan se om hon kan ta
2 dagar till Cancnun. I dag mår hon bra men för att vara på säkra
sidan var vi in på kontroll.
Efter en timmas väntan har läkaren
tid att ta emot oss. Oväntat har vi med oss två stycken från agenten. En kvinna som heter Yadira och den nya chefen för Villahermosa, Leni eller något sånt. “Im the
manager. If you need any help just let me know”. Både hon och jag
vet att det inte är sant men vi var båda artiga att inte
provocera.
Så såg vi på ultra ljud ihop. Höra
hjärtslagen igen. “Snart ska jag ta oss härifrån” tänkte jag
när hörde hjärtat och såg bilderna av honom på skärmen. Som om
han kunde höra.
Den här gången tittade läkaren också
på hennes...öppning så hon inte har börjat öppna sig. Hennes butik
är fortfarande stängd. Normalt med fostervatten. Han väger nu ca
1900g. Det är 300 gram på en vecka. I den takten kommer han att
klara rekomendationerna på 2600g innan födsel. Normalt med
fostervatten och han verkar se helt normal ut. Jag kryssar fingrarna
för att han är frisk.
För några dagar sedan tänkte jag
förbereda mig på födsel genom att se på födslar på youtube. Det
var kanske inte en bra ide. Det var någon relativt enkel födsel,
men så var det också de som skrek och hade sig. Uff. Vill jag vara
där om det blir tillfälle? Bör jag vara där? Kanske jag gör
situationen värre? Ska jag klippa navelsträngen, jag som svimma
bara jag ser lite blod från mitt eget finger? Har det hänt att män
har kastat upp? Men kommer jag att ångra mig efteråt om jag inte är
där när det händer? Säkert. En sak är iallafall säkert. När
jag är där under födseln så kommer jag att stå vid huvudet till
SM. Inte se rätt på och upp i.... ja... hennes vagina. Jag är
trots allt homo:). En dag måste jag lära mig att säga de ordena
utan att ta en konst paus först:)
Det jag också fick se var de barn med
grova deformationer och svåra sjukdommar. Tänk om det händer oss?
Det är säkert mångas mardröm. Jag fick lite panik. Jag tycker det
är en utmaning nog att få en “smidig” vardag här på egen hand
med ett frisk barn.
Det är inte lätt för någon att få
livet ändrat så drastiskt. Vad om han inte vill äta? Kanske jag
matar honom fel? När han ska badas ska jag värma upp vatten från flaska
för att vara säker på att han inte få i sig orent vatten? Hur
ofta ska han tvättas? Varför grinar han? Får jag sova? Hur reagerar jag utan sömn? Lägg till ensam. Större risk för sjukdommar vi
inte har hemma, för mig och barnet. Otroligt varmt. Nästan 30 minuter att gå till affären i stekande sol, lätt 37 grader varmt. Vad om
han grinar halvvägs sittande i sin sele mot bröstet mitt? Eller värre,
blir överhettad. Hur skyddar jag på bästa sätt? Ska jag ta taxi?
Vad om någon försöker kidnappa honom? Det har hänt i Mexiko
tidigare. Pressa mig på pengar. Många av frågorna har jag säkert svar på och som bara löser sig. Kanske det till och med
löser sig själv. Men jag kunde önska att jag hade någon att prata med när ideerna tar slut:)
Hade varit trevligt med en uteplats att vistas i. Kanske en pool?:)
Jag är lagligt bunden till knärten i Mexikos ögon men jag kan inte ta med honom hem riktig än.
För i Sverige finns han inte.
Att vi var till notarien igår och att
de papperen är i sving är en enorm lättnad. Och att det inte är
min agent som håller i trådarna är en lättnad. Mindre av dem
desto bättre. Jag bad om notariens telefonnummer men jag märkte att
han helst ville att jag skulle gå genom min kontakt, hon som kommer/
eller har förlora sitt jobb hos agenten min. Jag får snällt vänta det första veckorna. Om inte annat vet jag var kontoret är så jag kan
alltid gå dit. När kontraktet kommer tillbaka med apostille så
betalar jag mina 5000 pesos som min agent nu vägrar betala med Mina
pengar som jag gett dem för just det endamålet. Det är ca 370 usd. Min
agent tog 500 usd för den tjänsten. Där fick dem en liten förtjänst till. Små pengar i det stora. Men
många bäckar små.....
Jag är osäker på om jag ska handla
de sista barnsakerna nu eller senare. Om jag flyttar till en annan
lägenhet innan barnet kommer så är det tungt att flytta mina
resväskor tillsammans med barnvagn osv. Tror det är smart att
ha lite is i magen någon vecka till. Men när SM slutar med sin
medicin så måste jag handla så jag klarar mig. Då kan han komma vilken dag som helst.
Gud så spännande det är!
SM är också nervös nu. Den här
graviditeten är annorlunda än hennes egen så hon vet inte vad som
väntar. Det är spännande och jag kan fortfarande inte helt begripa
vad som händer. Jag har till tider lite svårt att förstå vad
detta kommer att innebära för mig (oss). Mest orolig är jag för att jag inte helt knyter band till
barnet i magen. Tror det är för att en relativt okänd kvinna bär
på det...? Det blir en bariär där. Ni andra kanske inte hade den, men
jag märker att det är något som håller mig lite tillbaka. Just nu
kunde det nästan vara en kompis som ska ha ett barn och om någon
bizarr anledning är jag involverad i namn och planläggning för en
vardag med barnet. Svårt att beskriva. Mycket handlar om logistik i denna perioden. Vem ska göra vad vart? När ska jag få börja känna? Och då menar jag inte stress eller ilska som jag
har gjort de sista veckorna:)
Ibland kommer det goda känslor, som små snälla
vågor mot sanden. Då jag blir glad och längtar.
Så försvinner det igen.
Jag ser mig själv som en emotionell
person. Andra ser mig som en emotionell person (har jag hört) men
här är inte emotionerna på plats som jag förväntar. Kanske dem
inte ska vara det? Bara en fantasi jag har, en förväntan på något
som inte är där..? Eller kommer det sen? När jag ser han öppna
ögonen till mig och ler. Nu, precis som jag skrev det fick jag det
lyckoruset jag efterfrågat. När jag tänker på den idylliska
situationen. Närvaron.
Det är ett stort ansvar. Ett annat
liv. Han är 100% beroende på mig. Att hålla honom mätt, varm,
“kall” när det är allt för varmt för han, torr, ren och
säker. Och inte minst. Få den kärlek alla barn ska ha. Jag har
inte haft ett sånt ansvar förut. Jag har inte lagt det pusslet. Men
det är ett pussel jag har bedt om. Ett ansvar jag har efterfrågat.
För att det här en av många anledningar till att leva. Kanske inte för dig eller någon du känner men för mig så ger ett barn något extra i livet.
Jag vet att det blir bättre. Det
kommer vara fantastiska ögonblick som får mig att smälta. Känna mig som det lyckligaste människa i världen. För att just jag har den sötaste pojken. Som 99% av alla föräldrar säger om just sina barn. ;) Kanske
till och med gråta av lycka. Herregud jag gråter nu varje gång Tor
Even säger något oväntat kärligt till mig. “ Jeg elsker deg”
är väl den som är "värst":). 2 sek och jag ser bara suddigt. Ögonen
är fyllda av glädjes tårar.
Jag är inte helt idiot eller fegis.
Jag är juh här redan:)
Den här killen som skriver har också ett ganska så
stort ego. Så här tänker jag: “ Har hon/han klarat det så kan Jag
också klara det”.
Godnatt och Godmorgon!
Robin B-R
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar