Hej sveis
Nu 15 dagar kvar till
besök av familj.
Tidig på morgonen får
jag ett meddelande av en person från Agenten. Hon har kommit över
dokumenter som hon undrar på om jag vill ha. Jag fick se bilder och
det såg ut som det var bilder på de 2 embryor som blev satt in.
Inga papper som jag Måste ha, men som kan vara Kul att ha.
Så jag sa ja till det och
vi ordnade ett möte. Precis i bäste tvätt tid men jag och Jessica
tog en tur till närmaste köpcenter och väntade på henne. Hon hade
mycket skit att berätta från insidan. Hon gillar heller inte sina
chefer. Hon använde också ordet ”hate”. Misstänker hon var
frustrerad och tömde sig på oss. Iallafall gott att veta att det är
flera som är arga och irriterade på samma personer som mig. Det
styrker att det inte är/var vi som var/är problemet. Tråkigt att
höra hur dem placera främmande kvinnor i samma rum när dem ska
resa till Cancun för att få medicin och få embryor överförda.
För att spara på utgifter såklart. Utgifter som IP har betalad
goda pengar för. Dem gjorde inte det tidigare. Men nu är det nya
chefer och dem bestämmer att så ska det göras. Ibland får också
koordinatorn dela rum med den blivande SM. Om lands chefen ser en
möjlighet till att spara 1 krona så ser hon till att den kronon
inte blir använd. Spelar ingen roll om det går ut över andra.
Nog om det. Snart är jag
färdig med dem.
” Jag har aldrig slutat
tro
att efter varje natt
väntar gryningen ”
Jessica har känt sig lite
dålig i det sista. Typ febrig och ont i halsen. Samma skit som jag
hade. Det gick väl inte att undvika. Vi umgicks inte när jag var
som dåligast, men mot slutet när jag var bara lite dålig så
behövde hon hjälp att handla. Då var det bara att ge sig iväg.
Hon berättade att i onsdags var den roligaste dagen på länge.
Hemma i sin lägenhet tänkte hon på dagen med mig och skrattade för
sig själv så mycket att hon var nöd till att gå på toan. Då har
man kul.
Advokan kom idag och fick
mer dokumenter från mig. Nu är det bara 3 till som kommer efter
barnet är fött. Han ska på börja sitt arbete nu, så han behövde
veta vad barnet ska heta.. Ups. Det har jag inte 100% bestämt. Men
nu har jag gett han det namn jag har tänkt mig. Så man kan nog säga
att jag har bestämt mig nu. Eftersom det namnet kommer han att
använda när han ska fixa födselsbeviset. Och jag tror inte att jag
kommer att byta namn om 2-3 månader när mer saker börjar vara på
plats hemma. Då har vi blivit så van det namnet att det känns helt
riktig. Du kan undra vilket namn det är? He he.. Du får nog vänta
tills han är fött. Någon hemlighet vill jag ha för mig själv,
det har jag så få av. Inte en gång Tor Even har fått bekräftat
det än, men han förstår vilket namn det är.
Så utan att veta det så
valde jag nog namn idag. :)
Jag har läst på lite
inför kejsarsnittet. Alltså.. min mage vänder sig bara att läsa
om det. Hur ska det gå att uppleva det? Ni som kommer efter mig, har
ni tänkt på detta? Bedövningen i ryggen, och hon ska ligga litte
snett för att inte utmana huvdådran för mycket. Ser man
instrumenten som förs bakom det snälla skynket som man inte ser
något. Ser man blod? Hör man ljud när det skär och allt det där?
Man hör nog sug ljud när dem suger upp blod och andra vätskor. Den
vätskan, ser man det i plaströret som leder blodet till.. ja vart
det nu går. En typ av behållare någonstan. Fast det är ett skynke
som gör att man inte ser, så Vet jag vad som händer på andra
sidan. Bara tanken på det gör att jag känner obehag. Ja du kan
säga att det är helt vanligt och det är många som gör detta
varje dag och det är för en god sak osv. Men jag känner ändå
obehag.
På toppen av det hela så
ska jag liksom klippa navelsträngen. Jag tycker det är illa nog att
pilla fram en sticka i fingret. Eller det att det tog mig 1 år att
komma över mitt ärr efter blindtarmsoperationen. Jag kunde fysiskt
inte ta på det i ett års tid. Nu ska jag känna hur det är att
klippa igenom en navelsträng. En del av en kropp. Säkert lite segt
men på grund av vass sax så går det enkelt.
Trevligare att tänka på
är vad jag ska ha på mig!?:)
Jag tänker så här.
Barnet ska ha kroppskontakt kort tid efter födsel så jag borde ha
på mig som passar till det. Så en skjorta borde väl vara bra? Då
är det bara att öppna knapparna så är huden där. Men jag har
fortfarande kläder på mig. Behöver inte ta av mig och vara
halvnaken. Till den skjortan ett par passande shorts. Eller är det
kallt på det rummet? Men samtidigt så kanske jag inte få ha mina
kläder alls på mig. Utan bara operations ”uniform”, då får
jag inte välja alls. Då blir det vad det blir. Jag har tänkt att
filma så mycket jag kan. Men det blir svårt när jag får barnet då
har jag inga händer till kameran.
Varje dag pratar jag och
Jessica om det som kommer och de få dagar vi har kvar.
Första gången vi möttes
var på en restaurang i Cancun sent i Oktober 2014 och nu så är vi
här.
Jessica är mest nervös
för narkosläkarna som ska ge henne bedövningen. Hon känner sina
kolleger i Cancun och litar på dem. Dessa är okända och gillar
inte att den biten av processen. Mer nervös för det än något
annat har jag intryck av.
Nu har jag max 1 vecka
kvar av den typen liv jag har. Sen startar en ny period i mitt och
Tor Evens liv. Svårt att förstå vad det faktiskt innebär. Hur
kommer det bli? Hur kommer det livet att se ut?
Jag tänker lite så här.
Det flesta tankar jag kanske har på hur jag vill ha det, kan jag
bara kasta ut genom fönstret. Det blir nog sällan som man tänkt
sig. Såklart måste man juh ändå försöka på det man tror man
vill ha. Och sen inse att det inte funkar och så ändrar man på
sig.
Den stora frågan i det
temat är:
Hur lång tid kommer det
att ta innan jag hör mamma och pappas röster komma ut genom min
mun?
Nu är det 2 i Frankrike
och 2 från Taiwan som läst vart inne på bloggen. Jag förstår
inte vem är det som jag känner där? Men jag ser att jag tappat
publik. I början var det över 30 stycken sidovisningar och nu är
det mer 12. Hade jag varit en såp-opera hade jag blivit
kansellererad. Inte lika rolig eller spännande längre:)
God natt och God morgon!
Robin ”locito” B-R
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar