6/7-15 Dagen D!

Hej Sveis!

Bara 11 dagar kvar till besök av familj.

Upp tidig och ta med sig packningen. Idag händer det.

Jag kommer att skriva kort, jag har inte mycket tid. Måste sova det jag kan.

Vi anländer sjukhuset i god tid, 06.15. Får papper att skriva under på. Naturligtvis stavar hon mitt efternamn fel även fast hon fick mitt pass att läsa. Blum-Ramberg?! Då fick hon skriva ut nya papper så det står riktig namn. Och det är 4 sidor att signera på.

Vi behövde inte vänta jättelänge så fick vi gå in. Till en ny disk. Där betalade jag 7000pesos som är en deposition. Dem hade informerat mig om att det var 15000 pesos men att et bara var på 7 tusen var juh trevligt. Något rum att lämna väskorna i hade vi inte fått. Så dem fick vi böka med oss till ”preparo” rummet. Där vi bytte kläder och Jessica fick en sjukhus säng. Jessica ser på sitt armband hon fått från sjukhuset att dem skrivit fel födselsdatum på henne. Tanten i vakten hade gjort fel, igen. Så en 3dje gång fick vi signera på samma typ av papper.

Nu var det en del väntan. Eller så var det bara för oss som det kändes som så. Först gick dem iväg med Jesscia. Hon skulle förberedas med bedövelse osv så skulle dem hämta mig.

Jag väntade och väntade. Plötsligt var det min tur och fort skulle det gå. Genom korridor gick vi med hög hastighet, in genom en öppen dörr. Och där ligger hon med ”fel” sida mot mig. Jag ville inte se själva snittet men det var det första jag såg. Tack för den.

Jag satte mig vid Jessica ansikte och pratade med henne. Hon hade frågat ” Where is my husband?” då först kom de andra på att det var en part till som skulle varit där.

Det var en otäck upplevelse att sitta och se på hur Jessica hade det under operation. Hon hade inte ont med frös mycket. Och det såg väldigt obehagelig ut. Klart det, hon får magen uppskuren!

Det var en person på sjukhuset som kunde någolunda engelska och det var en assistent som satt med oss. Hon filmade år mig. Dock inte när det var ett vikigt ögonblick nr 2 som jag kommer tillbaka till.

Plötsligt säger Jessica.

”The baby is born”.

Men jag hör juh ingenting. Ska dem inte skrika?

”The dr asks if you wanna cut the cord”

Ok svarade jag. Om jag inte gör det här så kommer jag att få höra det resten av livet.

”Do you want me to come now?”

”Si”

”Go around to you?” Jag ville inte se mer av magen så helt inte gå bort till han.

”Si”. Faan också.

Jag går upp och runt. Det jag ser är ett lila huvud som sticker upp ur magen. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Härligt och nyfiken på hur han ser ut, men jag vill inte se resten av operationen.

Det fanns juh ingen navelsträng att klippa. Plopp så var barnet ute.

Han var lila och mycket hår! Mycket hår, är det säkert att det där är min son? I min familj har vi som regel inte mycket hår när vi föds och håret var dessutom väldig mörkt. Både jag och äggdonoren är ganska ljusa. Och så vände de på pojken. Jissen vilken stor pung! Faller han i vattnet kan han använda den som livboja.

Efter att läkaren klippt lös barnet från mamman tar barnläkaren eller vad det heter barnet bort till ett skötbord och torkade av honom blodet. Får igång cirkulatonen och gör alla tester som ska göras. Till sist får jag klippa av navelsträngen så den blir lite mindre.

Jag kommer inte ihåg vad jag kände, om jag kände något. Det var så annorlunda plats att vara på att jag visste inte hur jag skulle tänka eller känna. Glad såklart men också orolig för det lilla livet. 48 cm lång och vägde 2630g. Han var ganska liten. Och han ska Jag ta hand om. Ensam. Utan det vanliga fasiliteter man brukar ha i ett hem. I tillägg alla bakterier osv. Vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med?

Men han var otrolig söt och jag ville inte gå ifrån honom. Tyvärr så var det andra saker jag måste göra medan han fick ligga i en värmekuvös. Han mådde fint men dem ligger i en sån när dem är helt nya. Besökstid kl 11, 15 och 19 tror jag det var.

Sen blev det strul om vi hade rum eller inte. Men så fick jag ett rum. Där skulle jag vänta på Jessica.

Klockan 11 gick jag för att besöka min son.

Det gick inge bra. Jag blev stoppad vid en vakt. Jessicas namn stod inte på vaktens lista så jag fick inte gå vidare in och besöka min barn. Vilket system. Inte var det enklare att att prata med vakten då hon inte kunde engelska. Jessica kommer förbi rullande i sjukhussäng och översätter till mig att vi får se honom senare. Så var det fel på rummet och vi fick byta rum. Jag var trött och inte ätit men ville vänta tills jag sett mitt barn. Vill inte missa ett besökstillfälle pga mat.

Tiden gick och gick. Fick bara veta att han hade det bra men vi kunde inte gå ner och ser honom. Klockan 17 tog jag en tur ut och åt. Och när jag var tillbaka var barnet på rummet. Vi fick ha honom över natten. Det var jag så glad för.

Var tredje timme ska han ha mat. Woaow. Det kommer bli tufft med sömn när man är ensam.

Jessicas operation gick bra och hon mår bra.

Skriver mer om den här dagen senare. Visar bilder och video gör jag också senare.

Nu måste jag sova.

God natt och God morgon.

Robin ”locito” B-R

Eller kanske Robincito som barnläkaren kallade barnet mitt. Betyder ”lilla robin”.